Från Barkdal norr om Hildasholm, runt kyrkudden och längs älven ända ner till gamla bron i Leksands centrum stupar strandslänterna höga och branta. De undre jordlagren består av lätteroderad finsand och genom årtusendena har regn- och smältvatten grävt ur djupa raviner mellan niporna.

 

Månghundraåriga vindpinade tallar är ett karaktärsträd för hela området och det är ingen slump att de har lämnats kvar. Med sina djupa starka rötter binder de sanden och förhindrar slänten från att rasa ner i sjön och älven.

 

De vilda och de anlagda delarna av Hildasholm kompletterar och accentuerar varandra. Båda är lika viktiga för att skapa den unika atmosfären här. Familjen Munthe älskade den svenska naturen med dess växt och djurliv.

 

På Hildasholm finner man spår av rådjur, hare, grävling, mård och räv i trädgårdsgångarna. Ekorrarna jagar varandra i spiraler upp och ner för trädstammarna. På våren upplever man en öronbedövande kakafoni av fågelsång. För att djuren ska trivas får det inte vara för välstädat i parken. Döda och halvdöda träd lämnas, om de inte utgör någon fara för besökarna. På sina ställen växer snåren täta.

Här och var hittar man någon rymling från trädgården: akleja, krollilja, fingerborgsblomma, daglilja...